Viltparaden var inte så blygsam den heller, eller vad säger man om 21 vilt på 12 bössor ? Jag säger: Inte illa . Tusen tack Timo med familj samt Godset för en fantastisk jaktdag! Nu är det jaktmiddag som väntar.
Fortsättning följer….

Jo, just det. Även jag hade Dianas jaktlycka med mig idag igen.

Vad tycker jag då om Kira?
Hon är en mycket trevlig hund med en otrolig arbetskapacitet. Det är faktiskt något utöver det vanliga och jag kan säga att jag inte sett många münstrar som kan mäta sig med henne arbetsmässigt. Hon jagar i största utsträckning klövvilt och det är skjutet gris för henne. Hon skallar ärligt på löpan (spurlaut) och står fint för fågel. Jag har själv skjutit en del fågel som hon stått för. Kira har en ovanligt stor förmåga att ”koppla på” och koppla av” och eftersom jag haft henne tidsvis har jag också fått uppleva henne som en härlig familjehund. Så den som letar efter valp efter en verklig allround arbetsmaskin bör kolla in Quorum´s Kennel och läsa lite om henne.

Några bilder och ett filmklipp med Kira.

Detta var under en fågeljakt när vi jagade änder och gäss. En kanadadås aka ”kanadick”, blev skadeskjuten och störtade i den dammen vi satt vid. Inte långt där efter går ett skott av mitt över dammen. I nästa ögonblick känner jag hur hagel träffar mig i kläderna och i ansiktet. F-n! Jag tar mig för ansiktet och känner efter. Tur i oturen är dammen stor så ingenting går igenom huden samt att ögonen klarade sig. Men 5 cm åt fel håll och det kunde ha gått riktigt illa. En snabb koll på hundarna som låg intill mig som tur är helt oskadda. Nu men kokar jag..H-VETE också. Jag tar raska steg till andra sidan för nu vill jag ha en förklaring och förklara en och annan sak. Jag kommer fram till första man som står på andra sidan och det är jaktledaren. Jag gormar och frågar om det var han som sköt. Men det var inte han. Nästa man är den skyldige. På samma gormar jag och skytten har inte förstått vad som egentligen hade hänt. Han förklarar att han faktiskt trodde att det var en ”säker vinkel att skjuta”. Min uppläxning fortsätter om att man måste veta att vatten rikochetterar hagelsvärmar och att att det är förenat med livsfara när man har andra jägare på andra sidan strandbanken. Nu har jägaren insett allvaret i det hela och ber om ursäkt och jag märker att han verkar medtagen av händelsen. Där, i det ögonblicket är det överspelat för mig. Nu är det bara tur att det inte gick illa imen stället för att älta detta så får detta bli en ordentlig väckarklocka för alla. Vi tog det på återsamlingen om att alla säkerhetsaspekter finns för en anledning. Jaktledaren skötte detta på ett fint sätt genom att följa upp detta och prata med båda oss nu i efterhand. Så det kan gå…Men trots det kunde vi prestera på vår kant och Nelly hade att göra.

Men nu till det mer roliga: Jakt och mer jakt med jyckarna.

Jakt nära Skånes djurpark
Jo, en trevlig jakt med Rygården och Fredrik Persson i spetsen. Första gången inbjuden via Facebook (?!) Lite kul och faktum var att det funkade eftersom han hade sina jakter på en vardag och då brukar det vara lite lättare. Men nu var vi i det tätaste av det täta i grane och regn. Jo tack, detta ingår så det är bara att bita ihop och gilla läget. Men det är speciellt i dessa stunder när vattnet hittar ner innanför kläderna och framför allt nacken som man börjar undra varför man gör detta så ofta. Men det visar sig att vårt slit skulle ge lön för mödan. Fredrik, som vet ställena var grisarna brukar ligga, anvisar att vi nu ska gå igenom en lite lättare terräng med snår och buskar. Det tar inte lång tid innan han meddelar på radion att nu har han fått griskontakt med sina hundar. Grisarna går undan och jag drar mig snett mot honom för att se om även vi kunde få kontakt. Nu vädrar Nelly och drar sig in i det lite tätare. Kontakt! Nelly kommer drivandes med en mindre årsgris rakt framför mig. Fint läge och det är ”bara” att förvalta chansen. Pang och grisen ligger. Nelly vill ruska men både jag och Fredrik vet att det finns mer grisar inne i tätningen. Så det var bara kalla på henne och skicka in henne igen. Och visst, nytt upptag och drevet går till en passkytt som dock inte kan skjuta pga av att hon ligger på för tätt. Men lite senare får även Fredriks hundar tillsammans med Nelly loss andra grisar i flocken som går i pass. Så det var såklart trevligt.

Men som jag alltid brukar säga, det är maten efteråt som är det bästa med jakten! Efter en snabb dusch och ombyte till torra kläder blev vi bjudna på god mat och trevligt sällskap med intressanta diskussioner och historier från de äldre. Där tackar jag Fredrik för fina jakter (vi var där två gånger) som var välorganiserade och efterrätten nästan exotisk!

Blandjakt på Charlottenlund
Änder (nästan min favoritjakt nu) samt två såter med förhoppningsvis gris. Petter med anhöriga har bjudit in oss igen för en blandjakt. Vi började med att gå och trycka änder som tog till vingarna i den hårda vinden och snabbt fick fart. Själv började jag med att bomma medan jag fick beskåda hur de duktigare skyttarna förvaltade sina chanser på ett betydligt bättre sätt än den jag precis missade. Timo och Adam, som jag går ihop med på annan klövviltsjakt, är båda duktiga hagelskyttar så det var bara att lyfta på hatten när de rev ner vissa änder som jag själv förmodligen inte ens hade siktat på. Men så är det. Vissa saker är folk bättre på en jag själv. Jag är bara inte van vid det . Men sen nästa såt tog det sig och jag kom igång ordentligt. Höga, snabba och plötsliga. Ingenting känns omöjligt. Hageljakt på topp!

I sista dammen händer dock en kuriosa sak. Det är dags för apportering och alla mina tre hundar ska få apportera. Münstern Nelly, vorstehn Maja och tysken Diva är redo och till en början går det som det ska och brukar. Men sen tröttnar Diva på att apportera så för att göra skäl för namnet tycker hon att de andra kan fortsätta medan hon tar och driver lite det som finns i såten bredvid. Utan att jag märker och hör att hon försvinner så är det plötsligt fullt skall och det bär iväg. Nåja, nu är det inte mycket att göra än att vänta på att hon drivit färdigt. Vi har apporterat klart och det är dags för återsamling. Diva är fortfarande inte tillbaka. Jag tar mina övriga jyckar och genar genom såten till vägen för att se om jag kan se eller höra henne. Men nada. Hmm, det är bara traska tillbaka. Jag låter dock hundarna söka i såten och rätt som det är så står Maja, den yngsta vorstehn, så fast och hårt. Jag låter henne stå samtidigt som jag funderar om det verkligen kan ligga en skadad and eller om det är något annat. Nu kommer även Nelly och precis samma reaktion. Då misstänker jag att det förmodligen är gris. Och visst, när jag kommer fram till hundarna ser jag att två meter in i snåret ligger en gris och trycker. Bra Maja! Men för att inte riskera någonting kallar jag av hundarna och vi går till bilen. Jag går till jaktledaren och säger kaxigt skämtsamt att om han vill ha en gris nu så kan jag ordna det eftersom hundarna har precis visat var en ligger. – Visst, inga problem säger Petter. Så jag bytte bössa och gick dit själv eftersom jag inte vill riskera något med Maja och en eventuell stökig kontakt.

Men lättare sagt än gjort. Det är faktiskt inte det lättaste att veta vilket som är bak och fram på en tryckande gris. Samtidigt som man ska ha koll (blev tidigare i höst attackerad av en gris som jag sköt på 1,5m och som landade intill mina fötter) vill man komma närmare. Nu ser jag hårens riktning och kammen. I samma ögonblick reser sig grisen och jag får till en smäll. Grisen rushar 15 meter och stannar upp. Det säkre före det osäkra och ett skott till går. Nu tar den fem steg till och lägger sig. Snabbt till bilen och hämta hundarna som får sin belöning.

Karlstorp
Nu senast var det en minijakt på 4 man. Vi skulle i första hand leta efter kronhjortarna som vi fortfarande har kvar på licensen. Under genomgången är jag snabb på att säga att jag gärna går. Detta är såten där Diva fick sina första grisar fällda så det är något speciellt med den såten. Det lite roligt också att det enda jag skjutit i denna såt är en räv förra året. På väg till passet säger jag till Joakim att nu när min huvudkamera är sönder är det bara typiskt att det kommer att hända saker. Och det var som att slå huvudet på spiken. Innan jag ens är framme hör jag på radion att det är grisar inne i såten. Spännande! Jag släpper Nelly som börjar söka. Terrängen är ett gallrat lärke och inte så svårt att ta sig fram (för en gångs skull). Efter 80-100 meter in i såten ser jag en flock grisar komma mot oss och riktning fältet, vilket är fel håll mot vad vi vill. Kanske har de blivit stötta. Som tur är kommer Nelly precis i rättans tid i deras väg och de stannar upp. Det går några sekunder och Nelly ”mäter” grisarna, framför allt suggan som står bara ett par meter framför henne. Nelly släpper ett par skall, och jag är inte sen på att vänta. Skottet går och det blir kalabalik. Suggan fortsätter över fältet med en två-tre årsgrisar med Nelly efter sig medan de andra vänder om. Jag kommer till skottplatsen och det set blodigt ut. Lungträff så kanske blir detta ett bra dödsök för unghundarna. Men icke, när Nelly är tillbaka så markerar hon grisen 10 meter bort. För kort med andra ord. Vi får vidare och när jag kommer till Joakim pekar han riktningen där han sett grisar springa. Vi traskar på och kommer till ena kanten där de första grisarna sågs. Nelly är iväg och har inte kommit tillbaka nu på ett tag. Kollar pejlen och visst, hon står 70 meter bort för någonting. Tar mig dit och ser att hon hittat en grupp årsgrisar som trycker inne bland fällda träd. Jag står ett tag och ser hur hon löser detta. Hon börjar skälla lite försiktigt och för loss en lite större årsgris. Jag väljer dock att inte skjuta för jag hoppas på bättre lägen.

Nelly kommer tillbaka och fortsätter med dessa, nu står hon dock bakom grisarna så jag inte kan skjuta. Hon får loss dom och nu blir det lite drev. Dock stannar en stackare upp och där tar det slut. Jag går vidare och tillbaka in i såten. Det är inte mycket kvar innan vi ska bryta. Jag sert flera grisar fram och tillbaka men jag vill helts skjuta när det är för hunden. Dessutom har jag redan skjutit två så jag är mer än nöjd. Men nu hör jag Nelly ståndskallar med sin grova röst. Efter tjugo sekunder går grisen loss och kommer fint framför mig. Jag tvekar lite om jag ska skjuta men bestämmer mig för att belöna Nelly ännu en gång. Jag tror faktiskt att hon blev glad för det . Så fantastisk första såt med tre grisar för Nelly.