Detta var under en fågeljakt när vi jagade änder och gäss. En kanadadås aka ”kanadick”, blev skadeskjuten och störtade i den dammen vi satt vid. Inte långt där efter går ett skott av mitt över dammen. I nästa ögonblick känner jag hur hagel träffar mig i kläderna och i ansiktet. F-n! Jag tar mig för ansiktet och känner efter. Tur i oturen är dammen stor så ingenting går igenom huden samt att ögonen klarade sig. Men 5 cm åt fel håll och det kunde ha gått riktigt illa. En snabb koll på hundarna som låg intill mig som tur är helt oskadda. Nu men kokar jag..H-VETE också. Jag tar raska steg till andra sidan för nu vill jag ha en förklaring och förklara en och annan sak. Jag kommer fram till första man som står på andra sidan och det är jaktledaren. Jag gormar och frågar om det var han som sköt. Men det var inte han. Nästa man är den skyldige. På samma gormar jag och skytten har inte förstått vad som egentligen hade hänt. Han förklarar att han faktiskt trodde att det var en ”säker vinkel att skjuta”. Min uppläxning fortsätter om att man måste veta att vatten rikochetterar hagelsvärmar och att att det är förenat med livsfara när man har andra jägare på andra sidan strandbanken. Nu har jägaren insett allvaret i det hela och ber om ursäkt och jag märker att han verkar medtagen av händelsen. Där, i det ögonblicket är det överspelat för mig. Nu är det bara tur att det inte gick illa imen stället för att älta detta så får detta bli en ordentlig väckarklocka för alla. Vi tog det på återsamlingen om att alla säkerhetsaspekter finns för en anledning. Jaktledaren skötte detta på ett fint sätt genom att följa upp detta och prata med båda oss nu i efterhand. Så det kan gå…Men trots det kunde vi prestera på vår kant och Nelly hade att göra.

Men nu till det mer roliga: Jakt och mer jakt med jyckarna.

Jakt nära Skånes djurpark
Jo, en trevlig jakt med Rygården och Fredrik Persson i spetsen. Första gången inbjuden via Facebook (?!) Lite kul och faktum var att det funkade eftersom han hade sina jakter på en vardag och då brukar det vara lite lättare. Men nu var vi i det tätaste av det täta i grane och regn. Jo tack, detta ingår så det är bara att bita ihop och gilla läget. Men det är speciellt i dessa stunder när vattnet hittar ner innanför kläderna och framför allt nacken som man börjar undra varför man gör detta så ofta. Men det visar sig att vårt slit skulle ge lön för mödan. Fredrik, som vet ställena var grisarna brukar ligga, anvisar att vi nu ska gå igenom en lite lättare terräng med snår och buskar. Det tar inte lång tid innan han meddelar på radion att nu har han fått griskontakt med sina hundar. Grisarna går undan och jag drar mig snett mot honom för att se om även vi kunde få kontakt. Nu vädrar Nelly och drar sig in i det lite tätare. Kontakt! Nelly kommer drivandes med en mindre årsgris rakt framför mig. Fint läge och det är ”bara” att förvalta chansen. Pang och grisen ligger. Nelly vill ruska men både jag och Fredrik vet att det finns mer grisar inne i tätningen. Så det var bara kalla på henne och skicka in henne igen. Och visst, nytt upptag och drevet går till en passkytt som dock inte kan skjuta pga av att hon ligger på för tätt. Men lite senare får även Fredriks hundar tillsammans med Nelly loss andra grisar i flocken som går i pass. Så det var såklart trevligt.

Men som jag alltid brukar säga, det är maten efteråt som är det bästa med jakten! Efter en snabb dusch och ombyte till torra kläder blev vi bjudna på god mat och trevligt sällskap med intressanta diskussioner och historier från de äldre. Där tackar jag Fredrik för fina jakter (vi var där två gånger) som var välorganiserade och efterrätten nästan exotisk!

Blandjakt på Charlottenlund
Änder (nästan min favoritjakt nu) samt två såter med förhoppningsvis gris. Petter med anhöriga har bjudit in oss igen för en blandjakt. Vi började med att gå och trycka änder som tog till vingarna i den hårda vinden och snabbt fick fart. Själv började jag med att bomma medan jag fick beskåda hur de duktigare skyttarna förvaltade sina chanser på ett betydligt bättre sätt än den jag precis missade. Timo och Adam, som jag går ihop med på annan klövviltsjakt, är båda duktiga hagelskyttar så det var bara att lyfta på hatten när de rev ner vissa änder som jag själv förmodligen inte ens hade siktat på. Men så är det. Vissa saker är folk bättre på en jag själv. Jag är bara inte van vid det . Men sen nästa såt tog det sig och jag kom igång ordentligt. Höga, snabba och plötsliga. Ingenting känns omöjligt. Hageljakt på topp!

I sista dammen händer dock en kuriosa sak. Det är dags för apportering och alla mina tre hundar ska få apportera. Münstern Nelly, vorstehn Maja och tysken Diva är redo och till en början går det som det ska och brukar. Men sen tröttnar Diva på att apportera så för att göra skäl för namnet tycker hon att de andra kan fortsätta medan hon tar och driver lite det som finns i såten bredvid. Utan att jag märker och hör att hon försvinner så är det plötsligt fullt skall och det bär iväg. Nåja, nu är det inte mycket att göra än att vänta på att hon drivit färdigt. Vi har apporterat klart och det är dags för återsamling. Diva är fortfarande inte tillbaka. Jag tar mina övriga jyckar och genar genom såten till vägen för att se om jag kan se eller höra henne. Men nada. Hmm, det är bara traska tillbaka. Jag låter dock hundarna söka i såten och rätt som det är så står Maja, den yngsta vorstehn, så fast och hårt. Jag låter henne stå samtidigt som jag funderar om det verkligen kan ligga en skadad and eller om det är något annat. Nu kommer även Nelly och precis samma reaktion. Då misstänker jag att det förmodligen är gris. Och visst, när jag kommer fram till hundarna ser jag att två meter in i snåret ligger en gris och trycker. Bra Maja! Men för att inte riskera någonting kallar jag av hundarna och vi går till bilen. Jag går till jaktledaren och säger kaxigt skämtsamt att om han vill ha en gris nu så kan jag ordna det eftersom hundarna har precis visat var en ligger. – Visst, inga problem säger Petter. Så jag bytte bössa och gick dit själv eftersom jag inte vill riskera något med Maja och en eventuell stökig kontakt.

Men lättare sagt än gjort. Det är faktiskt inte det lättaste att veta vilket som är bak och fram på en tryckande gris. Samtidigt som man ska ha koll (blev tidigare i höst attackerad av en gris som jag sköt på 1,5m och som landade intill mina fötter) vill man komma närmare. Nu ser jag hårens riktning och kammen. I samma ögonblick reser sig grisen och jag får till en smäll. Grisen rushar 15 meter och stannar upp. Det säkre före det osäkra och ett skott till går. Nu tar den fem steg till och lägger sig. Snabbt till bilen och hämta hundarna som får sin belöning.

Karlstorp
Nu senast var det en minijakt på 4 man. Vi skulle i första hand leta efter kronhjortarna som vi fortfarande har kvar på licensen. Under genomgången är jag snabb på att säga att jag gärna går. Detta är såten där Diva fick sina första grisar fällda så det är något speciellt med den såten. Det lite roligt också att det enda jag skjutit i denna såt är en räv förra året. På väg till passet säger jag till Joakim att nu när min huvudkamera är sönder är det bara typiskt att det kommer att hända saker. Och det var som att slå huvudet på spiken. Innan jag ens är framme hör jag på radion att det är grisar inne i såten. Spännande! Jag släpper Nelly som börjar söka. Terrängen är ett gallrat lärke och inte så svårt att ta sig fram (för en gångs skull). Efter 80-100 meter in i såten ser jag en flock grisar komma mot oss och riktning fältet, vilket är fel håll mot vad vi vill. Kanske har de blivit stötta. Som tur är kommer Nelly precis i rättans tid i deras väg och de stannar upp. Det går några sekunder och Nelly ”mäter” grisarna, framför allt suggan som står bara ett par meter framför henne. Nelly släpper ett par skall, och jag är inte sen på att vänta. Skottet går och det blir kalabalik. Suggan fortsätter över fältet med en två-tre årsgrisar med Nelly efter sig medan de andra vänder om. Jag kommer till skottplatsen och det set blodigt ut. Lungträff så kanske blir detta ett bra dödsök för unghundarna. Men icke, när Nelly är tillbaka så markerar hon grisen 10 meter bort. För kort med andra ord. Vi får vidare och när jag kommer till Joakim pekar han riktningen där han sett grisar springa. Vi traskar på och kommer till ena kanten där de första grisarna sågs. Nelly är iväg och har inte kommit tillbaka nu på ett tag. Kollar pejlen och visst, hon står 70 meter bort för någonting. Tar mig dit och ser att hon hittat en grupp årsgrisar som trycker inne bland fällda träd. Jag står ett tag och ser hur hon löser detta. Hon börjar skälla lite försiktigt och för loss en lite större årsgris. Jag väljer dock att inte skjuta för jag hoppas på bättre lägen.

Nelly kommer tillbaka och fortsätter med dessa, nu står hon dock bakom grisarna så jag inte kan skjuta. Hon får loss dom och nu blir det lite drev. Dock stannar en stackare upp och där tar det slut. Jag går vidare och tillbaka in i såten. Det är inte mycket kvar innan vi ska bryta. Jag sert flera grisar fram och tillbaka men jag vill helts skjuta när det är för hunden. Dessutom har jag redan skjutit två så jag är mer än nöjd. Men nu hör jag Nelly ståndskallar med sin grova röst. Efter tjugo sekunder går grisen loss och kommer fint framför mig. Jag tvekar lite om jag ska skjuta men bestämmer mig för att belöna Nelly ännu en gång. Jag tror faktiskt att hon blev glad för det . Så fantastisk första såt med tre grisar för Nelly.

Men två utlandsjakter har jag hunnit med sedan sista och såklart här hemmavid. Det har gått över förväntan och hundarna har skött sig fint. Men samtidigt har vi varit bortskämda med fina jaktmarker med fina viltbestånd. Nelly har varit lite försiktigare med vildsvinen sedan ett par sammandrabbningar men nu tror jag det har släppt. Hon har faktiskt glänst då hon spårat och avfångat två kronhjortar i flykt. Att jag sedan fått skjuta ett par mindre vildsvin för henne har tänt henne lite igen. Diva tutar på som vanligt och driver på bra men kanske lite väl länge nu. Har även hunnit med lite ankjakter som helt klart glidit upp till mina topp 3 när det gäller jaktformer. Här ett litet klipp:

Söndag:
Denna morgon känns lite tyngre att stiga upp. Gårdagens bravader sitter i kroppen. Men ut ska vi.  Idag får Nelly vila och Diva får bara gå en såt. All jakt har tagit på hullet på hundarna och jag vill spara på krafterna  inför morgondagen. Diva och jag får första såten som är det tätaste och blötaste. Ett trevligt sammanträffande är att jag ihop med Marcus och hans arsenal. Vi ska nämligen även gå ihop imorgon så vi kan väl se detta som en generalövning. Upptag och det börjar med att hundarna går iväg med en älg. 1,2 km senare stannar den upp och går över en å samtidigt som hundarna bryter och kommer tillbaka.  Marcus och jag tar varsin flank längs en gammal torvtäck som är sankt, vasstäckt och mycket blöt. Diva vädrar i vassen och vill ut i det blöta. Men jag är inte så pigg på det. Sankmark, vassruggar är inte bästa biotopen för en tysk jaktterrier. Samtidigt ser jag en kviga röra sig i torvmossen. Men där får den stå även om det är skottläge. Ni kan ju själva tänka er vilket jobb det hade blivit att simma ut för att hämta henne. Så vi går vidare. Nu blir det ståndskall med Diva och Marcus hundar. En grupp vildsvin går loss och en kommer i pass till mig. Första skottet går och den slår direkt i backen. Jag står kvar och siktar, ifall att. Och mycket riktigt, den vill upp igen så två snabba skott följer och den tecknar på alla skott men trots det går den in vassen. Grisen tecknade tydlig och jag har mycket blod. Men att gå in i den täta vassen själv är inte alltid bästa alternativet.  Så jag kallar på Diva och spårar sakta framåt. Samtidigt hinner jag bekanta mig med vattnet både en och två gånger. Inget att rekommendera om man inte har tillgång till en bastu. Diva kommer tillbaka lite trött efter sina simturer efter vildsvinen och är lite gnällig för att få ha tagit sig till myren igen. Men så fort hon får an blodspåret är det andra takter igen. 2 min senare hör jag att hon har ståndskall 270 meter bort.  Jag tar mig dit och smyger mig på att ser grisen är den samma påskjutna och nu gäller det att hitta läge. Men det tar inte lång tid eftersom grisen redan är så illa däran att det går relativt lätt att få skott. Tjusigt Diva! Hur grisen tagit sig så pass långt förblir en gåta för mig. Nu in till stugan och värma sig samt försöka torka kläderna innan vi tar nästa drev. Nästa drev är jag passkytt men dreven blir fruktlösa och jag börjar frysa. Att vara blöt och stå på pass är verkligen ingen bra rekommendation. Turligt nog är det snart över. Men då har vi haft lite action idag igen .

Måndag:
Sista drevjakten på ett tag. En kommersiell storjakt på gång. Det är första gången jag är med på denna jakt men jag har hört mycket om detta ställe. På denna jakt är jag inte ”bara” hundförare utan även ansvarig för eventuella skadade hundar. Förra årets premiärjakt fick hela sju skadade hundar så man är lite undrande om hur denna jakt ska sluta. Efter sedvanlig genomgång och tilldelat område. Tar jag mig ut till såten. Vi är tre hundförare. Marcus, Michael och jag som har ett hand om område C. De är rutinerade hundförare med duktiga hundar så förväntan är hög. Och nog har vi arbete. Det är otroligt vad marken håller vildsvin. Det är drev, ståndskall, drev och en samling skott. Det speciellt att arbeta ihop med så många rutinerade hundförare med duktiga hundar. Vad menar jag då med rutinerad hundförare? För mig handlar det om hur situationer hanteras under pressade situationer. Att man håller radiodiciplin men att samtidigt prestigelöst kunna be om hjälp samt när det behövs. Sammantaget är organisationen kring jakten väldigt bra planerad. Resultatet blev nog 12-13 vildsvin och en räv.