Eftersök gånger två
september 20th, 2009
Förra veckan på min resa tillbaka till skolan i Slovakien var jag bjuden av min vän Karsten att gå som hundförare i Nordtyska majsfält. Hundförartruppen bestod enbart av tyska jaktterriers med hundförare och min Molly skulle få göra sin debut i majsfälten. När det är någon form av packjakt med flera hundar som arbetar i närheten av varandra eller ihop kommer jag nu under en testperiod att använda av säkerhetsväst på mina hundar. Jag har märkt att mina hundar kan bli lite väl kaxiga när de får stöd av varandra. Så efter denna jaktsäsong kommer jag att utvärdera om hur de fungerar för oss och vad jag tycker om västarna.
Såtarna som vi skulle jaga av varierade i storlek och låg på mellan fem och femton hektar. Väl släpp och de flesta hundar fick upptag snabbt. Olyckligtvis var det hjortar och rådjur, som för dagen var fredade. Turligt nog släppte hundarna ganska snart och vi fick helt enkelt gå igenom såten igen. Vildsvin är otroligt duktiga på att trycka och gå runt inne i majsen. Andra gången gick det desto bättre och vildsvinen valde att lämna såten i två grupper.
”Boom, boom boom” x 14 när man står inne i såten och sikten är en meter gör att förhoppningarna sträcker sig till att man åtminstone får se vilt på paraden. Så lite snopet var det när vi var klara att inget låg på backen. Däremot var två skadeskjutningar ett faktum. Lite antiklimax men tyvärr kan detta hända under jakt.
Vi beslutade att fortsätta jakten i andra i såtar och låta djuren ta sårlega. Fyra timmar senare var jakten över, skyttarna tackade för sig och åkte hem. Jag och Karsten hade däremot det jobbigaste framför oss. Utrustningen gicks över ifall det skulle dra ut på tiden och bli mörkt.
Skottplatsundersökningarna indikerade på en muskel- och en bukträff. Jag tog Bina tog på ena spåret med Kira som släpande backup och efter en kilometers spårande när vi kom in i vassen började det bli krångligt. Jag tittade på GPS:en och såg att Molly varit här tidigare på blodspåret men inte rett ut det. Och kanske var det tur det eftersom en terrier eller andra mindre raser inte har de bästa oddsen i tät och sumpig vassmark. Nu kom vi till ett större bloduppehåll och vi hade en del svårigheter att reda ut det. Till sist visade sig att vildsvinet gjort den omtalade metkroken längs ett vassdike och sedan korsat sitt spår in i vassen igen.
Nu var vassen så tät att Karsten blev kvar och jag fick krypa på alla fyra i ”grisgångarna” och nu kände jag att det hade varit läge för mig att ha en skyddsväst. Vidare inne i vassen hittar vi en sårlega med delar från bukhinnenätet (Omentum majus) och därifrån vinklar det ut i en liten sjö. Nu börjar vattnet tränga sig igenom och jag får kvitto på att jag inte är rätt klädd. Bina simmar ut längs vasskanten och och jag följer efter med vatten upp till skrevet. Hon går in i vassen igen längre upp och äntligen hittar hon en död halvt nedsjunken gris. Verkligen skönt att den hittades! GPS:en visade 1,2 kilometer från skottplatsen.
När grisen blivit bärgat frågar jakträttsinnehavaren om vi orkade ta oss an nästa spår. Jodå, det gjorde vi. En kexchoklad för att höja blodsockret lite och tillbaka till nästa spår. Väl framme hade ett annat eftersöksekipage gått bet och de förklarar att de stött en mindre gris som de skjutit efter men utan träff och att grisen gått vidare. Hmm. Det är alltid lite krångligare, speciellt för en lite mindre rutinerad hund som Bina, att göra ett eftersök när flera personer och andra personer varit där tidigare och spårat. Men det är inte mycket annat att be för i dessa lägen än att bara gilla läget.
Bina tog dock upp spåret direkt och efter cirka 40 meter hittar vi de första blodfläckarna inne i majsfältet. Turligt nog var detta majsfält inte så tätt. 400 meter senare går Bina upp i varv och jag känner att hon vimsar lite i spåret. Jag läser henne fel eftersom ”än ska det inte finnas något”. Men där hade jag fel. Efter två minuters nedvarvning går vi på spåret igen och samma visa, hon går upp i varv och nu börjar hon skalla på spåret. Samtidigt går en mindre gris upp men Karsten får inget läge. Jag släpper Bina som ganska snabbt springer ikapp den mindre grisen och lyckligtvis får stopp på den. Vi ruser efter och Karsten kan avfånga den. Jackpott för Bina idag! Totalt 4 timmars arbete gav lön för mödan och jag känner att Bina är på rätt väg till att bli en duktig eftersökshund. Husse var i alla fall stolt av de lovord hon fick. 
